Highway to hell (politiskt inkorrekt)

Så var det alltså fredag igen. Märkligt vad tiden går fort när man har roligt och inte märkbart långsammare när man har tråkigt. Jag brukar själv kläcka ur mig klyschan att "tiden är det enda man fått gratis" men ibland tvivlar även jag. På något vis känns det som att den ansvarige för tids-utdelningen inte är lika generös längre. Man får kanske tiden gratis fortfarande men inte i så stora kvantiteter?

Igår var det seminarium,  jag sa fler än två ord och har därmed gjort mitt för terminen. Väldigt många verkar mycket nöjda med de seminarium vi haft hittills. Jag har oftast suttit som ett frågetecken, vilket till viss del beror på mig själv, men nu hängde jag med lite. Sammanfattningsvis, det viktigaste inom arbetsrätten: arbetsgivaren måste förhandla innan han gör som han vill. Även skämtsamt kallat "tutan" av somliga. Stor komik.

Jag och d.y. klev runt på stan efter att ha grundat med lite Kilkenny på EPP:n. Det är fortsatt dålig uppslutning på EPP:n förresten. När vänder vinden?
Nåja, väl på stan investerade jag i någon form av tröja, svart sådan. Jag orkar aldrig hålla på att prova kläder i butikerna. Jag brukar chansa istället, det är dels mer spännande och inte lika tidsödande. Vi var även hos ett par Optiker och kikade på glasögon. Det sägs ju att en skönhet klär i allt eller inget missklär en ful. Jag verkar hamnat i någon form av gråzon då jag hittade ett gäng bågar jag inte passade i.
Men det är kanske så att man vänjer sig vid glasögon. Att de på något vis växer i betraktarens öga. 

Ackwell och jag diskuterade om vi inte borde ha en cigarr/whiskey/gitarr-kväll någon dag snart. Jag har förberett genom att köpa en flaska Single Malt. Visst, Jack Daniels är väl äkta rock'n'roll men det blir inte gott för den skull. 

Har i brist på annat vid ett flertal tillfällen tittat på "Extreme Home Makeover" som visas på tv. Är det bara jag som tycker det är ett ganska märkligt program? Det handlar alltid om någon stackars marinsoldat som förlorat benen i Irak alternativt ett äldre par som adopterat en massa problembarn. Alla är extremt religiösa och fattiga. Jag och d.y. dryftade det där idag, hur ska de ha råd att bo i huset efter ombyggnaden? Ett hus innebär ju vanligtvis inte endast en engångskostnad. Tänker Ty och gänget på det? 
Den snyftande prägeln de sätter på programmet är dock det som irriterar mest. Varför ska man alltid tycka synd om? Jag kanske är elak men det finns nästan alltid någon som har det värre. Är programmet någon form av tyst förfrågan om förlåtelse från den amerikanska regeringen för att de råkade skicka så många stackare (företrädesvis Hispanics) till Irak för att få benen bortsprängda av en mina? 

Dagen till ära passade jag på att föra över ett par Mötley Crüe-skivor till datorn. Det är bra skräp minsann! 

I morgon ska Hästpojken firas, det blir spännande. 

/ d.ä.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0