Få saker gör mig så irriterad som fula grejer på en innebandyplan. Allra helst sådana jag själv utsätts för. Det är sällan jag blir uppriktigt förbannad men just där och då tappar även jag, ibland, den där spärren jag annars brukar ha. Idag var det träning igen, jag spelade back igen. Det var kul. Förvisso spelade jag i en riktigt bra femma vilket så klart underlättade saken oerhört. Nåja, det som ni, av de inledande raderna, kanske förstår lever kvar efter träningen är de två fula (möjligen må jag vara aningen partisk i min bedömning) tacklingar jag fick i ryggen. Alltså, det är inget konstigt att åka på någon sådan då och då. Även den bäste kan hamna lite snett i en närkamp. Det irriterande är när man ser att en viss individ gör samma fula grejer upprepade gånger. De två tacklingarna jag fick var alltså av samma individ, denne brukar även göra liknande grejer ganska ofta. Det hela verkar vara resultatet av någon sorts frustration beroende på andra tillkortakommanden. Jag förstår dock inte varför andra ska behöva lida för dem.