Teach Your Children Well
Under hela min uppväxt fanns de där. Det var liksom självklart att de var där. Ställde alltid upp när det behövdes. Det fanns en tid när jag tyckte det var lite fånigt när mormor kallade mig "lille Anders" trots att jag redan då var längre än mormor. Varje födelsedag ringde telefonen och i andra änden spelade morfar dragspel och mormor sjöng "Grattis" (grattis, grattis, ett leve för ... hurra, hurra) som vi kallar den. Sedan pratade mormor lite, hon var bra på det, hon avslutade med "morfar vill säga något också". Då fick morfar luren och på sedvanligt manér frågade han hur det kändes att fylla 21, 31, 41 alltså, att vända på åren lite. Ett stående skämt som jag då tyckte var sisådär roligt.
Jag åkte ofta hem till mormor och morfar när jag var liten. Ibland sov jag över när vi varit där och hälsat på. Ibland åkte jag med dem hem när de varit hos oss. Då körde morfar en blå Ford Escort kallad Muzen efter dess registreringsplåt. Morfar körde inte särskilt snabbt, han gillade inte att stressa och var därför alltid ute i god tid. Muzen kom sällan upp i hastigheter över 70 km/h, vilket är ganska ovanligt på Öland där många bilar sällan framföres under 70 km/h. När jag var hemma hos mormor och morfar över helgerna gick vi alltid i kyrkan på söndagarna. När vi skulle iväg från Albrunna city, även kallat Kanaans land, satt morfar alltid i god tid i bilen. Mormor hade lite mer att styra med innan hon var klar (och var mer av en tidsoptimist) och var därför i regel alltid sen. Morfar undrade "vafan håller hon på med?" och blev irriterad. "Åh han svär sådant" beklagade sig mormor. Antagligen var det samma procedur varje söndag; Mormor sen, morfar arg.
Inte för att den ilskan höll i sig länge. Ibland kunde han brusa upp och lugna ner sig igen lagom till att övriga i sällskapet hunnit bli arga. Typexemplet är när min far satt i vår hörnsoffa hemma, han satt som vanligt i ett av ytterhörnen. Morfar ville sätta sig och min far flyttade sig lite så att morfar kunde komma förbi. Morfar ville ju så klart ha ytterhörnet. När han inte fick det röt han "du kan ha din jävla soffa" vilket ledde till att min far inte blev så glad. Därefter tyckte morfar med flera att min far var tjurig resten av den dagen och förstod inte alls varför.
För några år sedan, strax innan jag flyttade till Umeå, fick jag ett av morfars dragspel. "Lär dig nu" sa han. Jag har fortfarande inte lärt mig. Just innan jag flyttade hit sa han "å börja nu inte med någe knark". Jag vet inte vad han hade för bild av juridikstudenter men jag kan stolt säga att det löftet kommer inte brytas.
Ja, jag antar att grejen med allt detta är att ta vara på nära och kära även om det finns saker man blivit irriterad över. Man kan faktiskt komma att sakna just de där små sakerna man stör sig på.
/ d.ä.
