Hell on heels

Helgen verkar ha föranlett en inläggsexplosion här på bloggen. Hoppas ni tappra läsare har tålamod och ork att beta genom allt. Min vana trogen skummas aftonbladet.se genom några gånger per dag. Idag fann jag denna artikel som jag anser att väldigt många damer ska ta till sig av. Höga klackar är snyggt och något jag alltid föreslår det täcka könet vad gäller skoval. Kanske inte när det gäller skor för idrottsliga ändamål men i övrigt. Tyvärr ser man allt för ofta någon som investerat i ett par högklackade skor för att sedan inte kunna gå i dem. Snarare förs tankarna till någon Astrid Lindgren-bok med en figur vinglandes fram på ett par styltor. Roligt i sig men varken snyggt eller elegant. Vill man bliva fin får man lida pin sägs det ju. Övning ger färdighet och så vidare. Fram med klackarna, träna och till helgen blir det klackarna i taket. (Antingen på grund av för lite övning eller lyckad övning)

Mina matematiska kunskaper har i stort sett alltid varit ringa. Som mest har de prövats på Matte B-nivå på gymnasiet. Då hade jag nöjet att ha en tämligen underhållande lärare. Han frågade mig om jag skulle läsa matte C varpå jag svarade "näe, det hade jag väl inte tänkt". "Nä, bra" svarade han kort och gott. En klasskompis, vi kan kalla honom Chewie, hade alltid ett eget sätt att finna lösningarna till uppgifterna på. Han gick på känsla helt enkelt. "Det ska man inte göra" sa vår mattelärare, "känslor är vanskliga". Jag kunde inte sagt det bättre själv.

För övrigt fick jag ett tips idag från en person som vill vara anonym. Tipset löd ungefär så här: "är hon det minsta intresserad så slå till, hårt och skoningslöst". Jag vill här bara poängtera att "slå till" i det här fallet inte syftar till våld.

Jag har planer på att investera i ett par Clarks av Wallabee-modell. "Det är så Oasis" kommenterade Båten det hela. Förvisso ligger det en del sanning i det men jag struntar nog högaktningsfullt i det. Det fanns ju en tid då jag gillade Oasis ganska skarpt. Antingen blir det dessa eller de här. Vad tycker "svenska folket"?

Sanningens ögonblick är ett märkligt program. Detta klipp från aftonbladet är lite roligt ur flera hänseenden. Dels berättarrösten som har Sveriges kanske märkligaste icke-dialekt, dels säger han flickvän "säg inte att du har tagit med det där?" och det kanske konstigaste är att snubben tror att "alla vill göra det egentligen". Pontus Gårdinger bjuder sedan på höjdpunkten i hans karriär med repliken "har du någon favoritkyrkogård". Kalla mig gammaldags men kyrkogårdar är inte ok för det ändamålet. 

/ d.ä.

Kommentarer
Postat av: Salle

Beigea

2008-05-04 @ 23:47:22

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0