Jag vet inte varför det är så, om det har blivit så med åren eller om det alltid varit så. Kvarstår gör det faktum att jag är värdelös på att socialisera med nya människor. Det där som många är duktiga på, att börja prata med någon de egentligen inte känner, den förmågan saknar jag totalt. Kanske bottnar det i att jag på längre sikt ser det som att personen i fråga ändå inte är någon jag kommer stifta närmare bekantskap med. Jag kommer antagligen aldrig prata med människan och framförallt inte ens känna igen honom/henne nästa gång vi råkas. Jag kommer knappast säga "hej!". Till saken hör att jag inte är intresserad av att veta "allt" om personen. Kort sagt, jag bryr mig föga. Jag kan inte ens om jag vill det, verka intresserad. Min far däremot, han kan prata med vem som helst, om han inte stör sig på något hos personen. Gör han det kan han vara kall trots att de umgås/träffas via andra omständigheter som att det råkar vara min mors väninnas make eller dylikt. Han kan alltså efter att han skapat sig en bild av personen slå, antingen av eller på trevligheten. Hos mig är den konstant i viloläge. Är det inte en person jag kan tänkas ha en längre samhörighet med så blir det intet konverserat. Därmed basta. Jag tror mig känna många, eller i vart fall vara bekant med många. Antagligen är jag bekant med många, känner få, men färre känner mig. Jag vill inte verka djup, ty det är jag rakt inte. Ytligare människa är svår att finna. Ändock har väl även jag ett uns av djup, om än ett grunt sådant. 

Mattläggning på Universum igår. 20 man som kanske inte jobbade livet ur sig men likväl höll vi på från 21 till strax innan 24. Lite jobbigt ändå må jag säga. Var hos Brokeback och kollade de två sista perioderna av derbyt mellan Umeå City och Dalen. Tyvärr vann Dalen denna gången också. Det måste vara lite tråkigt med Dalen ändå, det är inte ett överflöd av egna produkter i laget direkt. En väldig omställning för mig som hemmavid är van att laget består av mellan 50-80% egna produkter. Tycker dessutom Dalen spelar ganska tråkig innebandy, City spelade en riktigt underhållande innebandy i första perioden. Därefter verkade det som att de inte riktigt orkade hålla upp tempot, de orkade inte riktigt stressa Dalens lite skakiga backar lika intensivt som i första. Jag häpnar varje gång Hörna blir uttagen i landslaget, de matcher jag sett (och de börjar bli väl många för att bli ursäktad var gång) har den sista utposten i Dalen varit den svaga länken. Bara här i stan finns det minst två som jag rankar högre, Ställ i City IBK och Mattias Johansson i City IBF. 

I lördags hade vi match. Sävar stod för motståndet. Uppvärmingsmusiken stod Volbeat för. Redan då kändes det att det skulle bli en bra dag med 3 poäng hem i bagaget. Matchen slutade 9-1 till oss. Detta trots en riktigt bra match av deras målvakt. Jag kan tänka mig hans frustration över deras bristfälliga försvar. Vi ligger just nu 3a. 2 poäng från kvalplats. Det kommer att bli spännande i år.

Då var straffrätten inledd. Jag måste instämma med d.ä., Ackwell och A2 i deras tro på att det blir en intressant termin. Trots att föreläsningen var tre timmar lång kändes det inte särskilt ansträngande att fokusera och hänga med. Det var mestadels intressanta saker som togs upp. Åhörarkopior är aldrig fel det heller. Fokuskonkurrensen blir då inte lika påtaglig.

Idag fick jag stilla mitt samvete. Det kan tyckas besynnerligt att ens få samvetskval över en sådan enkel sak som att av misstag ta två kaffelock. Vissa skulle kunna göra det upprepade gånger utan att ens fundera. Vissa kan, har jag märkt, till och med genomföra en förhållandevis mild form av bedrägeri för att tillgodogöra sig gratis bussresor. Ett beteende jag finner en aning upprörande. Att jag igår helt av misstag och utan vetskap om att dessa kaffelock faktiskt betingade en krona i pris per lock faktiskt stal två stycken gjorde mitt samvete tyngt av skuld. Idag kunde jag så reglera den skulden. Biträdet i Tornet blev faktiskt uppriktigt sagt glad och verkade tyst berömma min ärlighet varpå jag med ens kände mig lättare till mods.  

Basgrupperna är nu publicerade på Cambro!

Dear Sir,

Jag måste säga att det känns konstigt att inte ha något hängande över sig. En helg helt utan förpliktelser så när som på en innebandymatch. Den hade jag helst sluppit såhär i efterhand. Förlust... United gick däremot upp i serieledning idag så helt nere är jag inte. Dessutom har handbolls-vm dragit igång så man ska inte klaga. Det enda man kan klaga på gällande handbolls-vm är att Ekwall jämt ska vara där i båset och störa spelarna. 

Hur gick det här till? Efter tentan igår kom jag hem, lagade mat, åt mat, somnade ett tag och sen iväg mot BSBs korridor och förfest inför tentafesten. Så långt allt väl. Allt var väl även en bit in på tentafesten sen började det barka utför och slutligen pang! Dags för mig att bege mig hemåt. Vinglande hela vägen hem på min cykel, ett under att jag inte cyklade kull en enda gång. Vissa svängar som jag vanligtvis brukar vara extremt försiktig i gick igår kväll som en dans. Inga problem alls.

Här är jag. Tillbaka från de döda. Plugget har upptagit större delen av mitt liv de senaste två veckorna men nu är det ÄNTLIGEN ÖVER! Tentan är klar! Borta! Väck!

Det är mycket nu. Tentan stressar och pressar mina kära vänner. Själv har jag den farliga känslan att det löser sig. Jag skulle vilja påstå att jag är onödigt lugn, som motsats till flertalet individer i klassen som med en fanatisk manövrering endast har ett stort AB i sikte. Jag tror inte att man blir lyckligare över ett AB men å andra sida har ett betyg av ädlaste valör en viss inverkan på framtida lycka, allt i Darwins anda. Med AB eller ej så vill alla umgås med personer som är lyckliga. Lycka har nämligen den förträffliga egenskapen att den smittar av sig, men tyvärr gäller det även det motsatta. Därför undviker vi gärna olycksaliga personer och en segregering mellan lyckliga och olyckliga uppstår. Genom detta skapas små kluster av lyckliga individer där olyckliga ej äger tillträde, inte uttalat men ändå med en strikt tillämpning. Nu värnar jag mycket över det kamaraderi jag har bundit så jag ska inte gå längre i detta resonemang men jag vill bara framföra att sällan är jag så lycklig som jag är efter en tenta. Lycklig kanske är lite starkt men sällan är jag så glad som efter en tenta. Då träffar jag mer än gärna alla i klassen på en vild tentafest där jag blir smittad av andras glädje över att nu är det förbi. Kanske kan även den olycklige på detta sätt bli lycklig? 

Få saker gör mig så irriterad som fula grejer på en innebandyplan. Allra helst sådana jag själv utsätts för. Det är sällan jag blir uppriktigt förbannad men just där och då tappar även jag, ibland, den där spärren jag annars brukar ha. Idag var det träning igen, jag spelade back igen. Det var kul. Förvisso spelade jag i en riktigt bra femma vilket så klart underlättade saken oerhört. Nåja, det som ni, av de inledande raderna, kanske förstår lever kvar efter träningen är de två fula (möjligen må jag vara aningen partisk i min bedömning) tacklingar jag fick i ryggen. Alltså, det är inget konstigt att åka på någon sådan då och då. Även den bäste kan hamna lite snett i en närkamp. Det irriterande är när man ser att en viss individ gör samma fula grejer upprepade gånger. De två tacklingarna jag fick var alltså av samma individ, denne brukar även göra liknande grejer ganska ofta. Det hela verkar vara resultatet av någon sorts frustration beroende på andra tillkortakommanden. Jag förstår dock inte varför andra ska behöva lida för dem. 

D.y. hade lagt beslag på "Hanging on the Telephone" en titel som kanske passat bättre till detta inlägg. Däremot bör inte denna titel vara på något vis missvisande då jag inte blev direkt glad av att sitta i telefonkö i 40 minuter. Vem har kommit på att det är en bra idé? Bättre att ha det som Vårdcentralen (i alla fall hemma, har ingen erfarenhet av någon annan som tur är) och tydligen SAS. Då får man ringa och kanske beskriva sitt ärende och därefter ringer de upp när de väl har tid. Det är service minsann. Service är inte att låta någon sitta i telefon i 40 minuter, få höra "ditt samtal är fortfarande placerat i kö, vi gör allt för att besvara ditt samtal så snabbt som möjligt". Inte nog med att det tar lång tid, alltmedan tiden går blir jag mer och mer övertygad om att de inte alls gör sitt yttersta för att besvara mitt samtal "så snabbt som möjligt". Snarare blir jag övertygad om att de fikar eller tävlar om vem som kan vänta längst utan att besvara ett samtal. Väntar ut varandra... så måste det vara. 

Jag har inte många minnen av att jag någonsin pluggat mycket. Ett fåtal saker vet jag att jag pluggat. Under lågstadiet var det multiplikationstabellen som skulle präntas in, väl till provet vill jag minnas att jag endast hade multiplikation i huvudet. Provet, å andra sidan, hade inte mer än ungefär 1/5 multiplikationsuppgifter. Behöver jag skriva hur mitt resultat såg ut? Det andra jag kommer håg att jag pluggat var engelskaglosor. Det minns jag lika väl att jag slutade göra i sjuan då vår lärare ändå var tråkig. Sedan dess kommer jag inte håg att jag studerat mycket alls. Varje gång våra lärare säger "glida på ett bananskal" känner jag mig extremt träffad. Lite dåligt samvete har jag väl över det också stundtals. Undrar om det är mitt ö-temperament som gör sig påmint, "varför göra idag, det du kan göra i morgon?" Förhoppningsvis kan jag ändra på mig till nästa termin. Men hur många gånger har jag inte tänkt så? Hur många gånger har det blivit så?

Det är något utöver det vanliga vad gäller musik och kultur från våra grannar i öst. För några år sedan såg jag den så kallade "finska discoskolan" som verkar ha visats på finsk tv:s motsvarighet till SVT:s UR -program. Det var en upplevelse utöver det vanliga må jag säga. Flertalet steg i skolan är svåra att genomföra med den grace och elegans instruktören visar prov på. Tro mig, jag har försökt. Likväl verkar jag vara flera år ifrån den fantastiska nivån. Hans klädsel är en blandning av smakfull cricket-spelare och en inte lika smakfull karaktär ur Saturday Night Fever. Det är lite "det-är-inte-hur-gammal-man-är-utan-hur-gammal-man-känner-sig" över honom.

När jag kom innanför dörren igår låg ett brev och väntade. Ett inkassokrav närmare bestämt, detta trots att jag betalat den fordringen kravet åsyftade. Högst beklämmande tyckte jag och eftermiddagen var därefter mer eller mindre förstörd. Vånda, jag ansåg mig, självfallet, inte ha gjort något fel. Visserligen, jag betalade en dag för sent och det var helg. Men å andra sidan var det som sagt helger och grejer, vem skickar med gott samvete ut inkassokrav då? Idag ringde jag till dem, då var allting i sin ordning. Det var de som gjort fel. Kanske skulle jag försöka med en skadeståndstalan enligt 18§ Inkassolagen? Visserligen bara en dags plåga men ändå uppenbart lidande. Tyvärr verkar det vara så att Inkassolagen ska tillämpas endast i komplicerade fall till vilka min situation kanske inte härrör. 

Ordvitsar, roligt, klämkäckt men är det förunnat göteborgare? Om jag drar dåliga ordvitsar, vilket jag också säkerligen gör, blir jag bara en dålig "ordvitsare". Om jag däremot drog lika dåliga ordvitsar men var från Göteborg, skulle allting då vara ursäktat? Enligt minst en göteborgare är så fallet. Man blir per definition en bra "ordvitsare" om man är från Göteborg, det har inte med ordvitsens kvalitet att göra. 

---

Hemma från Åre. Resan blev lite av ett studiebesök kändes det som. Jag fick uppleva en helt annan kultur. Mina fördomar om en ort fylld med stekare blev infriade med råge. Det var champagne, Canada Goose, smink, Burberry, uppvikta kragar. Det var stek helt enkelt. Roligt hade vi i alla fall även om vi kanske inte riktigt passade in alla gånger. Hur var det med kändisarna då? Jo, Jesper Blomqvist och Adam från Adam & Eva gled runt där i byn. Den senare nämnda kände jag knappt igen. Förmodligen en halvmeter längre och betydligt skäggigare än då han spelade i barnserien. Föret i backen var mindre bra. Fruktansvärt isigt och långa köer. Mycket beroende på att skutan inte var öppen. Inför nyår hade vi inte planerat så mycket. Vi hade inte något förköp till "Bygget" vilket verkar vara det ställe "där det händer". Vi hamnade till slut på Country Club vilket egentligen verkar vara någon klubb för medelåldersmänniskor men majoriteten var, i alla fall denna kväll, i vår ålder. Åre känns inte riktigt som fjällen. För mig är fjällen en stuga, massor med snö och sällskapsspel. Detta var något helt annat. Inget ont med det menat men fjällens "myskänsla" ligger ganska långt borta men i ärlighetens namn är det inte därför man far till Åre. Lyckades dra på mig en rejäl förkylning men den börjar gå över nu. 

Usch... jag rakade bort mitt skägg igår, tänkte jag skulle vara "fin" inför det nya året. Gynnings uppmuntrande gjorde inte saken bättre.I ett svagt tillstånd verkade det hela som en bra idé.  Nu i efterhand vet jag att jag inte tänker slätraka mig hädanefter. Inte för att det kanske är supersnyggt med stubb eller skägg men snarare för att jag är en styggelse utan. Ni som tvivlar på min skönhet med stubb eller skägg skulle se hur fruktansvärt det är utan. Jag verkar inte ha några drag som gör saken bättre över huvud taget, såvida jag inte har någon form av ram till mitt bleka ansikte. Det är ju rentav dumt att i alla fall inte försöka försköna sitt anlete, eller åtminstone inte göra det värre. Ansiktsbehåringsångest.