Average Joe
Att vara medelmåttig är att aldrig vara varken bra dålig. Somliga ser det som en bra egenskap att vara medelmåttig. Somliga ser det som en negativ sådan. Man kan jämföra det lite med en mångkampare i friidrott. De brukar sällan kunna slå någon som är specialist inom en viss gren. Däremot kan de smälla specialisten (S1) på fingrarna inom andra grenar, såvida det inte dyker upp även en specialist även där (S2). Medelmåttan, även mångkamparen, triumferar i det läget över S1 men är slagen av S2. Jag är en mångkampare i det mesta utom friidrott. Jag har en förmåga att aldrig vara riktigt bra på någonting har jag märkt.
1. I mina yngre år (alltså inte endast de åren då mamma berömmer) fick jag ofta beröm för mina teckningar och lärare pratade vitt och brett om mina "konstverk". Av tecknande och målandet blev det absolut ingenting.
2. Jag känner få personer som lagt så mycket tid på en idrott utan att någonsin vara en betydande del av laget. (Läs ordinarie. Bortsett från när jag var 15-16 och sedan när jag spelade första året på seniornivå). Av mitt intresse för sporten verkar det bli praktiskt taget ingenting.
3. Skolan har jag egentligen aldrig lagt mycket tid på. Jag har detta till trots alltid lyckats få riktigt bra betyg i de ämnen jag intresserat mig av. (Samhälle, historia, internationella relationer, musik och idrott) Dessvärre verkar även den förmågan blivit till ingenting. Ja, om man bortser från att förmågan istället blivit en oförmåga.
4. Mitt jobb, där jag tidigare kände mig rätt duktig, funkar inte lika bra som förut. Man skulle kunna säga att det blivit till ingenting.
/ d.ä.
Kommentarer
Trackback
